Urdu språk , medlem av den indo-ariska gruppen inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Urdu talas som en första språk av nästan 70 miljoner människor och som andraspråk av mer än 100 miljoner människor, främst i Pakistan och Indien . Det är Pakistans officiella statsspråk och är också officiellt erkänt eller schemalagt i Indiens konstitution. Betydande tal samhällen finns i Förenade Arabemiraten, Storbritannien och USA också. Särskilt urdu och Nej. är ömsesidigt begripliga.
kontroller och balanser i konstitutionen
Urdu utvecklades på 1100-taletdettafrån den regionala Apabhramsha i nordvästra Indien och tjänar som språk modus vivendi efter den muslimska erövringen. Dess första stora poet var Amir Khosrow (1253–1325), som komponerade dohas (kupetter), folksånger och gåtor i det nybildade talet, då kallat Hindvi. Detta blandade tal kallades på olika sätt Hindvi, Zaban-e-Hind, Hindi, Zaban-e-Delhi, Rekhta, Gujari, Dakkhani, Zaban-e-Urdu-e-Mualla, Zaban-e-Urdu, eller bara Urdu, bokstavligen ' lägrets språk. ”Major urdoförfattare fortsatte att hänvisa till det som hindi eller hindvi fram till början av 1800-talet, även om det finns bevis för att det kallades hindustani i slutet av 1600-talet. (Hindustani hänvisar nu till en förenklad talform som är den indiska subkontinentens största lingua franca.)
Urdu är nära besläktat med hindi, ett språk som har sitt ursprung och utvecklats i den indiska subkontinenten. De delar samma indo-ariska bas och är så lika i fonologi och grammatik att de verkar vara ett språk. När det gäller lexikon har de emellertid lånat mycket från olika källor - urdu från arabiska och Persiska , Inte från Sanskrit —Så de behandlas vanligtvis som självständiga språk. Deras distinktion är mest markerad när det gäller skrivsystem: Urdu använder en modifierad form av perso-arabiska manus som kallas Nastaliq ( nastaʿlīq ), medan Hindi använder Devanagari.
Fonologiskt sett är urdu-ljuden desamma som för hindi förutom korta variationer vokal allofoner. Urdu behåller också en komplett uppsättning aspirerade stopp (ljud uttalas med en plötslig frigöring med ett hörbart andetag), ett kännetecken för indo-ariska, samt retroflexstopp. Urdu behåller inte hela utbudet av perso-arabiska konsonanter, trots dess stora lån från den traditionen. Det största antalet kvarhållna ljud är bland spiranterna, en grupp av ljud som utesluts med andningsfriktion mot någon del av den muntliga passagen, i detta fall / f /, / z /, / zh /, / x / och / g /. Ett ljud i stoppkategorin, glottal / q /, har också behållits från perso-arabiska.
Ur grammatisk synvinkel är det inte mycket skillnad mellan hindi och urdu. En skillnad är att urdu använder fler perso-arabiska prefix och suffix än hindi; exempel inkluderar prefixen ge- 'i,' ba- / baa- 'med,' be- / bila- / la- 'Utan', och dålig- 'Ill, miss' och suffixen -ge 'hållare,' -vass 'Maker' (som i zinsaz 'Sele maker'), -khor 'Ätare' (som i muftkhor ”Friätare”) och -flott ”Omslag” (som i mez posh 'bordsöverdrag').
Även om både urdu och hindi vanligtvis markerar plural genom att ändra singular suffix -aa till -ee , Använder Urdu -aat i vissa fall, t.ex. kaagazaat 'papper,' jawaharaat 'Juveler' och makaanaat ”Hus.” Dessutom där hindi och urdu båda använder suffixet -ka ”Av” i många konstruktioner markerar Urdu genitivet ”av” med -e (e) , som i subhe-azadi ”Frihetens morgon” och khoon-e-jigar 'Hjärtat blod.'
Copyright © Alla Rättigheter Förbehållna | asayamind.com